Helenan

Det har kommit ett förslag till ny skolpolitik ifall det skulle bli ett maktskifte i Sverige efter valet. Jag har hört mycket om det idag eftersom jag har suttit i en bil och lyssat på radio hela dagen. Ibland blir jag upprörd och irriterad, så här kommer mina åsikter om förslaget:


Införa en Läsa-skriva-räkna-garanti. Inget barn får lämna skolan utan tillräckliga kunskaper.
Avskaffa det individuella programmet (IV) på gymnasiet och föra resurserna till grundskolan.

Detta betyder i praktiken att barn kan bli kvarhållna i skolan i flera år. Är det ok? Var ska tröskeln finnas? Skiftet mellan grundskola och gymnasium eller i och med de första betygen? Själv tycker jag att det är helt ok. Självklart ska elever med svårigheter få extra stöd i sitt lärande under sin skolgång, men om grundenten närmar sig och eleven inte behärskar det som man bör behärska för att klara av den enklaste gymnasiekurs tycker jag att eleven ska gå kvar snarare än att bli satt på ett resursslukande IV-program. Det kan tyckas hjärtlöst och förnedrande för eleven, men just det kan fungera som en morot för eleverna. Jag tror att många elever på högstadiet är så fruktansvärt skoltrötta och engagerar sig inte det minsta bara därför att de vet att det är ändå lätt som en plätt att gå vidare. Dessa hål i kunskapen anser många att de kan fylla under gymnasietiden - det är inte då det elementära ska uppnås. Det är i grundskolan.
Det borde alltid finnas resurser för individuella lösningar för de elever som har speciella förhållanden på ett eller annat sätt - men dessa borde sättas in tidigare.

Införa betyg från årskurs sex.

Det beror på vad man lägger i betydelsen "betyg". Betyder det ett formellt dokument som registreras och vars kriterier nämns i daglig undervisning tycker jag att det är för tidigt. Omdömen i första terminen i årskurs sju (kanske redan svaga omdömen i sexan) och betyg först i andra terminen årskurs sju. Skillnaden i utveckling är som allra störst i femman-sexan-sjuan och en utveckling kan ske raketartat mellan sexan och sjuan. Man kan sänka en elev alldeles genom att sätta etikett på henne/honom för tidigt. Jag har stött på många elever som fått ett lågt betyg i ett visst ämne och sedan bestämt sig för att de är dåliga på det. Detta får eleven att sluta anstränga sig och betyget har gjort märkbar skada.

Ja tack. På lågstadiet ska eleverna lägga grunden för allt lärande som ska ske under resten av deras liv. Ifall inte lärarna är utbildade på den speciella pedagogiken som det innebär att forma sex-, sju- och åttaåringar utan bara är allmänna lärare som behärskar de fyra räknesätten och stavning så blir det en väldigt ranglig grund.
Jag förstår inte riktigt syftet med att ändra terminologin i skolan. Att kalla de tre första åren för lågstadiet skapar inget prestigetänkande utan det handlar snarare om att se till så att dessa år får den speciella prägel de kräver.

Det ser jag ingen som helst mening med. Jag tycker att de nationella proven är överskattade. Det viktiga är att ha en fungerande läroplan och fungerande ämnes- och kursplaner. Ifall dessa följs ska det inte behövas storslagna aulaskrivna prov som bara stressar både elev och lärare. Alla lärare har sitt eget sätt att lägga upp sin undervisning och det stör mer än det hjälper med ett nationellt obligatoriskt prov mitt i terminen varje år.

Detta är antagligen det mest kontroversiella förslaget av alla då det - som socialdemokraterna upprepar som ett mantra - delar in eleverna i ett A- och ett B-lag. Det är inte fråga om det. Värderingen i student-, yrkes- eller lärlingsexamen är något som det behöver jobbas med separat och termerna "A- och B-lag" hjälper inte till. Alla är inte akademiker och alla är inte tekniker. Därmed inte sagt att yrkes- och lärlingsexamen borde sakna de grundläggande teoretiska delarna. Det ska finnas en grundläggande bred utbildning som möjliggör för eleven att ångra sig och studera på folkhögskola eller komvux ifall hon/han bestämmer sig för att byta bana. Men det är bara lönlöst att envisas med att på papperet ha exakt samma svenskakurs för NV, SP som för de yrkesförberedande program som finns idag. Läraren blir tvungen att anpassa sin utbildning till de elever som finns i salen för att överhuvudtaget kunna nå fram till eleverna och det blir i praktiken inte samma SvA-kurs för alla elever på skolan. Detta har jag egen erfarenhet av både i mitt praktiserande och i min egen skolgång.

Jag har inte själv stött på exakt var dessa gränser går, så jag har lite svårt att uttala mig. Generellt kan jag dock säga att en konkret analys av situationer av det här slaget borde tas upp mer omfattande på lärarhögskolor. Vilka är de små subtila tecknen på att en elev mår dåligt och utesluts ur gruppen? Hur kan man inverka på elevens värderingar när det gäller det sociala i skolan? Det som läses nu är väldigt övergripande och ger ingen direkt ledning.

Finns resurser så borde skolor spotta ur sig kurser med all kapacitet de har, men man borde göra en klar distinktion mellan de kurser som ger betyg som har betydelse i snittet och inte.

Det låter väldigt fint. Det beror återigen på vad man lägger i "fysisk aktivitet" och "tre gånger per vecka". Fysisk aktivitet kan vara att prova på framstupa sidoläge på Arbetsmiljökunskapen eller att springa ikapp på en 60-metersbana. De tre gångerna kan bestå av 5x3 minuter eller 90x3 minuter. Men att det finns en regelbundenhet med frekvens är ett mycket gott förslag.

--------------    ----------
Av detta kan man då förstå att det är det extremt stela kollektivistiska socialdemokratiska sättet att se på skolpolitiken som jag blir irriterad på.

Om man ser skillnaderna mellan olika individer så ger det en hemskt mycket större möjlighet att utveckla sina specifika områden.

Det tycker jag.