Helenan

Det är ganska klart att nedtrappningen av de kemiska substanserna börjar märkas på mig nu. Det är ju på ett sätt tur att det inte är någon person alldeles i närheten av mig som behöver märka av det - det hade antagligen varit rätt jobbigt. Fast samtidigt är det ganska synd att det inte är det för jag hade ingen när jag började ta dem och jag har ingen nu när jag ska sluta och det är orättvist tycker jag. Jag tycker att jag också förtjänar att ha stöd av någon utan att behöva känna mig alldeles påstridig och jobbig. Jaja.. sånt är det och hu så duktig jag är på att klara mig själv.

Jag vill åka någonstans. Jag vill åka på en hjärndöd charterresa eller något åt det hållet.. men jag har ingen att åka med. De vänner jag har här verkar inte se det som någon prioritering att lägga pengar på och det känns nästan som om jag inte törs fråga någon annan med rädsla för att folk ska bli rädda och tro att det betyder något storslaget. Jaja.. sånt är det och hu så duktig jag är på att klara mig själv.

Jag har ingen som helst inspiration till att författa.. det är nog mest för att jag inte får någon feedback någonstans ifrån. Jag är en bitterfitta. Hm.