Jag skiter i mycket
Precis som vanligt har jag ont i vänster sida av halsen och det slemmas och slemmas. Gah!
Nåja.. jag har roat mig med att prata med min kusin och Jonte. Jonte hade en lektion imorgon att förbereda som jag inte avundas honom. Hans scheman har rörts ihop på nåt sätt så imorgon ska han under 90 minuter ha lektion med SvA, SvB, SvA2, SvB2 i samma sal och samtidigt. Tjoho! Det verkar bli referat för hela slanten och efter att vi tillsammans tagit reda på de strikta riktlinjerna för att skriva ett regelrätt referat lämnade jag honom åt hans gravida fru 8)
Att prata med kusinen var också skitkul. Vi var rätt tighta förr i världen men sen gick hennes pappa bort och våra gemensamma somrar blev ett minne blott. Men nu har jag träffat henne två gånger i somras. Först på morfars begravning och sen på Johannas bröllop. Det var hur kul som helst att träffa henne då (även om det inte var skitkul på begravningen, men det kändes bra). Nu pratade vi i en timme om allt möjligt kul och det kändes skönt att prata med någon som man inte pratat med på länge men som ändå kände morfar och mormor och som förstår vad man menar när man säger att det är väldigt många separationer nu på en gång. Hon har dessutom det att hennes närmaste bundsförvant, hennes bror, har flyttat till Paris nu i dagarna 8( Det var hon inte glad över stackarn. Jag förstår det. Jag minns hur det var när min syster flyttade till Bryssel för ett år bara.. jag höll på att dö. Jag var inte alls beredd på hur känslosvallande det skulle vara och det faktum att det var i närheten av farmors död (dvs mitt första nära dödsfall) gjorde att jag blev helt knasig länge. Efter det fick jag för mig att jag började gråta mycket lättare och allt vad det var.. jag vet inte. Jag har nog alltid haft lätt för att gråta, men när farmor dog och jag och Johanna skildes från varandra var det äkta ordentlig hjärtskärande sorg.
Nu vet jag att jag inte har upplevt den värsta sorgen. Den man känner när ens närmaste eller ens barn helt överraskande går bort eller så.. så jag säger inte att det jag har varit ledsen över är värre än det. Men de är de värsta som jag har upplevt.
Jag har två andra sorger som verkligen, verkligen har satt spår i min hjärna. Den ena är nu när morfar dog. Det var och är verkligen inte kul. Det river i övre delen av magen och jag vill bara inte att det ska vara så. Inte än. Jag drömmer och drömmer om honom och hans stickiga haka och jag vill inte att mormor ska vara ensam en enda sekund. Om de nu måste gå bort så ville jag att de skulle göra det på exakt samma sekund - tillsammans. Men jaja.
Den andra grejen är när jag bröt med mina bästa vänner för lite mer än ett år sedan. Det kanske inte låter så hemskt för de oinvigde men det var verkligen, helt säkert, bland det värsta jag varit med om. Mor och far var så snälla och försökte hjälpa och tassa på tå men jag kunde inte göra något annat än att gråta, gråta, gråta, älta och gråta. När mor och far en gång bara litegrann började tjafsa om vilket som var bästa sättet att svara på mitt ältande så blev jag helt galen och sprang ut i mörkret och grät så mycket så jag trodde att jag skulle svimma mitt i vägen. Jag spydde flera gånger bara pga att jag grät så himla mycket. Det var hemskt, hemskt, hemskt och hemskt. Jag vet inte varför det var en sådan fruktansvärd grej för mig så jag var tvungen att gråta hela vägen från Lund till Kalmar och sen resten av natten... men jag tänker inte på något sätt försöka bortförklara det. Det var exakt så hemskt som jag återberättar det och det är fortfarande inte i närheten av ok. Så känner jag så så är det helt enkelt. Sen om hela världen tycker att jag är tramsig och ska skärpa mig är det inte mycket att göra åt. Jag skiter i det faktiskt.
Helena har kommit hem. En snabbvisit av henne har vi åtnjutit innan hon ska låsa in sig med pojken i några dagar. Jag är så jävla kärlekskrank att jag snart friar till den första jag ser här utanför dörren. På fredag ska vi ha parmiddag. Oh så sött. Satc handlade om de giftas krig mot singlar. Jag vet inte riktigt ifall det riktigt har blivit så i mina kretsar.. men det kommer nog med åren 8)
Ärligt talat så skiter jag i vilket. Jag skiter i det mesta just idag. Jag är så förbannat LESS så jag kan dö. Som tur är sker det någonting på fredag. Jag ska börja Historia D-kursen äntligen. Stålande. Jag ringde idag och tänkte snyfta in mig men det var hur lätt som helst för hon som har blivit den nya studievägledaren är min förra övermentor när jag var mentor. Så det ordnades med ett snabbt adressutbyte 8)
Till nästa termin är tanken att jag ska läsa Historia D, Lärarutb. i Malmö (på distans iofs), vara köksmästare och vara med i kören. Dessutom ska jag försöka jobba lite då och då så jag kan betala tillbaka mina skulder. Tjoho! Ska jag fria till någon så lär det ska bli nu.. för sen har jag inte tid 8)
Nej nu ska jag lägga mig. Men det skiter nog ni i. Hejdå.
Nåja.. jag har roat mig med att prata med min kusin och Jonte. Jonte hade en lektion imorgon att förbereda som jag inte avundas honom. Hans scheman har rörts ihop på nåt sätt så imorgon ska han under 90 minuter ha lektion med SvA, SvB, SvA2, SvB2 i samma sal och samtidigt. Tjoho! Det verkar bli referat för hela slanten och efter att vi tillsammans tagit reda på de strikta riktlinjerna för att skriva ett regelrätt referat lämnade jag honom åt hans gravida fru 8)
Att prata med kusinen var också skitkul. Vi var rätt tighta förr i världen men sen gick hennes pappa bort och våra gemensamma somrar blev ett minne blott. Men nu har jag träffat henne två gånger i somras. Först på morfars begravning och sen på Johannas bröllop. Det var hur kul som helst att träffa henne då (även om det inte var skitkul på begravningen, men det kändes bra). Nu pratade vi i en timme om allt möjligt kul och det kändes skönt att prata med någon som man inte pratat med på länge men som ändå kände morfar och mormor och som förstår vad man menar när man säger att det är väldigt många separationer nu på en gång. Hon har dessutom det att hennes närmaste bundsförvant, hennes bror, har flyttat till Paris nu i dagarna 8( Det var hon inte glad över stackarn. Jag förstår det. Jag minns hur det var när min syster flyttade till Bryssel för ett år bara.. jag höll på att dö. Jag var inte alls beredd på hur känslosvallande det skulle vara och det faktum att det var i närheten av farmors död (dvs mitt första nära dödsfall) gjorde att jag blev helt knasig länge. Efter det fick jag för mig att jag började gråta mycket lättare och allt vad det var.. jag vet inte. Jag har nog alltid haft lätt för att gråta, men när farmor dog och jag och Johanna skildes från varandra var det äkta ordentlig hjärtskärande sorg.
Nu vet jag att jag inte har upplevt den värsta sorgen. Den man känner när ens närmaste eller ens barn helt överraskande går bort eller så.. så jag säger inte att det jag har varit ledsen över är värre än det. Men de är de värsta som jag har upplevt.
Jag har två andra sorger som verkligen, verkligen har satt spår i min hjärna. Den ena är nu när morfar dog. Det var och är verkligen inte kul. Det river i övre delen av magen och jag vill bara inte att det ska vara så. Inte än. Jag drömmer och drömmer om honom och hans stickiga haka och jag vill inte att mormor ska vara ensam en enda sekund. Om de nu måste gå bort så ville jag att de skulle göra det på exakt samma sekund - tillsammans. Men jaja.
Den andra grejen är när jag bröt med mina bästa vänner för lite mer än ett år sedan. Det kanske inte låter så hemskt för de oinvigde men det var verkligen, helt säkert, bland det värsta jag varit med om. Mor och far var så snälla och försökte hjälpa och tassa på tå men jag kunde inte göra något annat än att gråta, gråta, gråta, älta och gråta. När mor och far en gång bara litegrann började tjafsa om vilket som var bästa sättet att svara på mitt ältande så blev jag helt galen och sprang ut i mörkret och grät så mycket så jag trodde att jag skulle svimma mitt i vägen. Jag spydde flera gånger bara pga att jag grät så himla mycket. Det var hemskt, hemskt, hemskt och hemskt. Jag vet inte varför det var en sådan fruktansvärd grej för mig så jag var tvungen att gråta hela vägen från Lund till Kalmar och sen resten av natten... men jag tänker inte på något sätt försöka bortförklara det. Det var exakt så hemskt som jag återberättar det och det är fortfarande inte i närheten av ok. Så känner jag så så är det helt enkelt. Sen om hela världen tycker att jag är tramsig och ska skärpa mig är det inte mycket att göra åt. Jag skiter i det faktiskt.
Helena har kommit hem. En snabbvisit av henne har vi åtnjutit innan hon ska låsa in sig med pojken i några dagar. Jag är så jävla kärlekskrank att jag snart friar till den första jag ser här utanför dörren. På fredag ska vi ha parmiddag. Oh så sött. Satc handlade om de giftas krig mot singlar. Jag vet inte riktigt ifall det riktigt har blivit så i mina kretsar.. men det kommer nog med åren 8)
Ärligt talat så skiter jag i vilket. Jag skiter i det mesta just idag. Jag är så förbannat LESS så jag kan dö. Som tur är sker det någonting på fredag. Jag ska börja Historia D-kursen äntligen. Stålande. Jag ringde idag och tänkte snyfta in mig men det var hur lätt som helst för hon som har blivit den nya studievägledaren är min förra övermentor när jag var mentor. Så det ordnades med ett snabbt adressutbyte 8)
Till nästa termin är tanken att jag ska läsa Historia D, Lärarutb. i Malmö (på distans iofs), vara köksmästare och vara med i kören. Dessutom ska jag försöka jobba lite då och då så jag kan betala tillbaka mina skulder. Tjoho! Ska jag fria till någon så lär det ska bli nu.. för sen har jag inte tid 8)
Nej nu ska jag lägga mig. Men det skiter nog ni i. Hejdå.
Kommentarer:
Trackback