Helenan

THej hopp. Jag har inget internet än.. Jag skriver med mobilen och får därmed förhårdnader på tummarna. Hm. Förhårdnader var inte det lättaste ordet för min lilla telefon. Jag brukar inte skriva det så ofta alltså. Igår skulle jag ha första dagen på min praktik. Det gick ju sådär. Ingen av lärarna visste vem min handledare j var ty det var hennes första dag igår. Grejt. Det känns ju fint att hennes kandidat har varit på skolan mer än hon har. Wee wee. Jag fick iaf aldrig tag på henne igår för hon dök inte upp på sin lektion.. Så nu har jag skrivit ett långt mobilmail och hoppas att hon kollar sin mail.

Flytten gick iaf som en dans med lite hjälp från mina vänner och släktingar. Min nya lägenhet är så fin och stor och bra. Det är bara synd att jag aldrig får något besök att visa upp härligheten för. Jag blev färdig redan i söndags och har bara njutit i min ensamhet sen dess. Nu är Clovis i min walkinwardrobe och piper en massa.. Jag undrar varför.

Hon pep för att hon tyckte att det var kul men hade ingen att dela det med. När jag gick in blev hon glad och började kurra fint. Nåja.. Igår var jag på Ikea på egen hand och handlade småprylar till min fina bostad. Duschdraperi för 15 kr bla.. Jag älskar Ikea.

Nej, nu får det väl vara dags för mig att börja med mina bestyr. Nycklar ska lämnas, kattsand ska handlas och näsan ska pudras. Hopp.

Tjoho. Idag är det en storslagen dag. Dagen då jag har väldans ont i mitt högra knä. Jag förstår inte varför. Det smällde lite i förrgår och gjorde ont igår när jag gick omkring.. men ondhet utan orsak brukar ju gå över. Men icke.. här skulle man gå på toa och höll på att falla platt på golvet av att ett ben var helt oanvändbart. Dumt. Nåja.. tur att jag inte ska göra så mycket viktigt idag. Haha.. dumma fan.

Jag kan inet skriva nu.. jag lägger ner så länge.

Sen jag var 16 år har jag av någon konstig anledning lyckas upprätthålla nån slags tradition att ha ett oficiellt födelsedagsfoto på mig. Jag kan inte bestämma mig för vilket av dessa två som ska bli.
Det har hittills varit en storslagen dag. Solen skiner, jag har fått kort från mor och far och ett annat kort från bäbisAlma, mycket fint kort 8)

Nu ska jag ut och leka.

Ohoo.. nu fyller jag snart år. Tjohoo. För 24 år sedan idag hade min mor värkar. I detta exakta nu är det två timmar tills jag föds, fast 1982 då 8)

Jag har packat och städat och ordnat och donat så himla fint idag. Köket är under kontroll, liksom badrummet. Imorgon ska jag bara slappa. Massa bra OS. Jag ska upp tidigt och äta choklad, dricka kaffe och kolla på sprint. Sen när klockan blir lite mer så köper jag öl och dricker lite av den. Höhö.. jag är så sunkig. Men jag fyller år imorgon. Tjohooo.

Lilla Bjarn har givit mig två väldigt fina låtar som jag nöter sönder här i flytt och OS-yran, nämligen Counting Crows Mr Jones i en väldigt mysig version samt Kurt Nilsen Never easy. Väldans trevligt att lyssna på.

Jag är så himla fast i mitt flyttmojsande att jag inte har tänkt tillräckligt mycket på min stundande födelsedag. En storslagen dag som denna förtjänar sin beskärda uppmärksamhet och därför ska jag ägna morgondagen åt att tänka lite på den. Haha.. 8) Jag har nog aldrig varit med om en födelsedag som känts så betydelselös som denna. Jag har gått omkring och trott och sagt att jag är 24 år ganska länge nu för det känns som om det var alldeles på tok för länge sedan som jag fyllde 23, och innan dess var jag 22? Kära nån, DET om något var en hel livstid sedan. När min mor var 24 år hade hon en unge på g, tror jag iaf.. jag ska räkna lite på det... jo, på g. Lilla Lale. Jag planerar inte att ha någon unge på g inom den närmsta framtiden. Därmed inte sagt att jag inte har det.. jag har känt mig lite gravid de senaste dagarna. Hahaha.. det vore verkligen storslaget, jungfrufödsel. Ave Maria.

Far har varit här idag och skruvat ner saker från svåra ställen samt åkt med mig till Ikea och inhandlat ben till min soffasäng. Därmed inte sagt att jag inte hade kunnat klara det själv, men jag säger inte nej om jag får hjälp. När vi for omkring mellan en massa byggmaterialfirmor och grejer så startade inte bilen helt plötsligt. Jag och far fick helt sonika putta på den lite så startmotorn små kuggar kom i ett annat läge, vilket de gjorde och det var piffigt som fan. Händelsen upprepade sig en gång till här utanför huset när han skulle åka och jag fick putta hela bilen själv. Det var coolt.. jag kände mig stark. När jag berättade om detta för Maia var hennes första spontana reaktion "oj, hur gick det för dig med dina handskar?" Hahaha.. det är så himla klockrent. Jag är en sådan pimpinett dam när jag lägger manken till med mina skinnhandskar och lilla röda jack-kavaj och fluffiga stövlar och ljusa läppglans 8) Fast när jag var hemma så blev det något helt annat. Fleecejacka, tofflor och inga handskar=smutsiga händer. Hm.. man kanske skulle bestämma sig för en image och hålla sig till den. Idag bröt jag av två naglar. Voj voj.. 8)

Nej.. eftersom persiennen i sovrummet är nerplockad så kanske det är bäst att jag passar på att sova medans det är mörkt för imorgon får jag ingen lindring. Nattinatt.

Jag är lite av en slagen hjälte idag. Hela helgen har varit en hel väldig massa socialiserande och en massa alkohol. Det har varit trevligt men jag gjorde mig dåligt illa i en fossing igår och det gillar jag inte för det är den foten som inte tål ett skit. På vägen till bussen haltade jag lite och blev erbjuden fyra svarttaxis och en nåt-annat, möjligen trodde folket att jag var prostituerad eller så var det nåt annat. Jag vet inte. Jag låtsades som om jag var dum i huvudet och flinade och linkade iväg. Livsfarligt. Dumma Malmö.

Flyttbestyren går fint framåt. Idag har jag fixat med alla kläder och packat ner allt i en resväska. Det var fan. Jag trodde jag hade mer kläder än vad som rymdes i en resväska.. hm. Fast, till saken hör då att jag lämnade veckans utstyrslar, alla underkläder samt alla de kläder som jag inte använder dagligen nu, för de sprängfyller en Ikeapåse under bordet. Imorgon måste jag montera ner bordet och lite annat löst trams. Möjligen dyker far upp på tröskeln, det vore trevligt. Jag har nämligen beställt ben av honom i födelsedagspresent och han ska kolla hur dessa på bästa sätt ska tillverkas. Jag har även fått veta att min svåger och min bror kommer och hjälper mig att flytta. Det är så bra. Ju fler personer som finner prestige i att kunna bära saker utan att röra en min desto bättre för mig 8). Jag har märkt många lådor med "TUNG" för att alla ska få sin beskärda självförtroendeboost. Imorgon är planen att städa ur sovrummet och flytta ut sängen. Vid första anblicken av den idén kan man tycka att jag verkar galen, men sen, om man tänker efter lite så inser man att det är OS på tv nu och det är ganska trevligt att bara kunna vakna och trycka på en knapp så har man OS framför ögonen. Inte som nu, när jag måste gå upp, ta med mig täcket till andra sidan väggen och lägga mig i den säng som redan står där. GUUUD så jobbigt 8)

I övrigt har jag inga livsavgörande funderingar. Clovis är söt och knasig. Godnatt.

Jag måste säga det igen eftersom jag inte fick nåt gehör förut - Brian Joubert (konståkaren) och Noah Wyle (skådespelaren, t.ex. dr Carter i Cityakuten) är väldigt lika varandra.

Jag vill bara klargöra att jag inte hånglar med okända på Slagthuset 3-5 ggr i veckan. Längre.

Jag är glad. Jag har varit väldigt glad ända sen igår och det var väldigt glädjande det som hände igår. Det var inte så att jag fick en massa pengar eller en pojkvän som man skulle kunna tro, utan helt enkelt så att jag träffade läkaren som har hand om min mentala hälsa och han nästintill friskförklarade mig och gav mig massa massa beröm för att jag har jobbat igenom allt skit så himla duktigt och att jag kommit ut på andra sidan med gott resultat. Han sa att det syntes på hela mig, på mitt kroppspråk och på mitt sätt att prata och det jag sa att jag slutat vara sjukligt deprimerad och nu istället bara var en normal människa med upp- och nedgångar som han trodde att jag hade alla förutsättningar att kunna hantera. Han sa också en massa andra saker som jag kanske inte ska gå in på här, mer än att säga att det känns så förjävla skönt. Jag ville bara krama alla och berätta för alla efter det jag kom ut därifrån. Jag har tagit en personal-day idag och bara klappat mig själv på ryggen och tyckt att min egen uppmuntran är guld värd.

Tandnissen ringde idag och undrade ifall jag inte kunde ringa upp. Jag gjorde inte det fast hennes röst lät väldigt domedagsaktig ut. Jag var inte riktigt redo att döda min lyckliga dag med att få höra att jag skulle få nunan uppskuren och förhoppningsvis ihopsydd med minsta möjliga ärr och kanske bara ett tiotal stygn. Det är iaf det jag tänker mig att jag ska få höra. Jag är inte så förtjust i stygn på kroppen och jättelite förtjust i det i ansiktet. Fanskap. Jag ska dock inte ta ut det i förväg, det kanske bara är en remiss till ansiktssjukgymnasten. Haha.. borde det inte räcka med att vara full och hångla med okända på Slagthuset 3-5ggr i veckan?

Det har tagits guld idag. Det är så fantastiskt hur medierna lyckas gräva fram den högsta siffran på antalet år sedan något närmelsevis besläktat hände senast. Det senaste OS-vinterguldet var det 15 år sedan, det senaste OS-vinterguldet i längdskidåkning var det 18 år sedan, det senaste OS-vinterguldet i längdskidåkning för damer var det en jävla massa år sedan, 37 tror jag. Så med lite vilja kan man kanske säga att det var det första OS-guldet i modern tid, ifall man krystar riktigt mycket. I princip de första gulden som detta land tagit någonsin i någon sport, och dessa inom 25 minuter!
Nu är inte jag den som är den. Jag tycker att det är alldeles fantastiskt och jag grät självklart några tårar när jag fick se hela loppet i repris med tillhörande kommentator (jag sov när det gick live). Men lugna er för fan. Media väntar sig ju att alla svenskar som är med i OS ska ta åtminstone medalj ifall man får läsa av den bevakning som de har på alla. Den korrekta reaktionen på dagens händelser borde vara lik den som vi hade när vi spelade fotboll i damlaget i i många situationer överlägsna Järpen och gjorde mål: "Bra, kom igen."

Nu blir det kanske sängen för mig och sen ska jag sova gott fram till hockeyn/störtloppet. Jag har inget att plugga. Jag är i förnekelse. 8)

Ååååh.. någon mer än jag har klagat ty nu har det roliga ändrats:
Greps på Arlanda - hade svalt narkotika Managern för en av Sveriges största artister riskerar nio års fängelse.

Jag har rensat ur mitt badrum. Shit och bacon vad mycket krämer jag har för att vara en fattig jävel. Jag skulle kunna sälja alla sopor jag har för hur mycket pengar som helst. Jag köpte sopsäckar igår trots att jag ansåg att jag hade slängt bort i princip allt rot redan. Tji fick jag. Under en timme jag har redan lyckats fylla en sopsäck med grejer som jag inte ens visste att jag hade. Mer lär det ju dessutom bli.. Hur jag ska få ut ovan nämnda sopsäck vete fan. Den är tung och stor och kommer garanterat att gå sönder när jag försöker lyfta den. Oiioii.

Nästa rensautrot-projekt är under sängen och efter det köket - sen är jag ganska klar med storrensningen. Efter det blir det packning av lådor för fulla muggar och det ska bli så himla fint packat att alla som hjälper mig bör bli löjligt imponerade. Hm.. Sverige curlar. Teve.

Om och om igen läste jag en rubrik med tillhörande miniingress och undrade ifall en av Sveriges största artister var gjord av knark?

Greps på Arlanda - hade svalt narkotika Managern åt en av Sveriges största artister riskerar nio års fängelse.

Det är väldigt tungt att vara jag nu.. jag undrar varför. Kan det vara en isolerad händelse som orsakat så mycket skada? Någonting måste ändras.. min inställning och mina förväntningar på livet måste ändras annars blir jag bara ledsen varje dag. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, hur mycket jag funderar, hur mycket jag gnäller eller hur mycket jag pratar med människor om allt. Det finns ändå ingenting som någon kan göra förutom jag själv. Något drastiskt måste ske, för jag är olycklig och jag gör alla runtomkring mig olyckliga utan att mena det.

Vad kan man göra för livsomvälvande förändringar? Jag kan klippa av mig håret, jag kan flytta, jag kan flytta riktigt jävla långt, jag kan börja ta droger... jag vet inte. Jag vill inte vara självömkande och cynisk, men jag har för jävla mycket tid att ägna åt funderingar och fanskap. Varför är jag såhär? Varför irriterar jag människor? Borde jag acceptera eller försöka ändra mig? Hur mycket fåt man luta sig mot folk? Vem kan man luta sig mot? Vad betyder jag om fem år? Hur blir jag lycklig?

Bajs på er allihopa. Imorgon ska jag vandra bort.

Jag drömmer om ungar hela tiden. Igårnatt drömde jag att min syster fått fyra barn av vilka jag varit surrogatmor åt ett. Inatt drömde jag att min syster fick en unge och att min mormor fick fyrlingar. Det var konstigt att min mormor fick fyrlingar.. speciellt eftersom hon är 90 år. När jag vaknade insåg jag att det bara var en dröm, och det kändes bra för det skulle vara konstigt ifall min mor fick fyra nya syskon. Dock, varför drömmer jag om ungar? Är det nån slags biologisk klocka som håller på? Det kan ju den bara skita i för jag är förkyld och orkar inte vara gravid. Hehe 8)

Nej. Men det finns ingen barnafader. Jag har börjat bearbeta tanken att jag kommer att bli en crazy cat-lady i ett stort gammalt hus på en kulle som mina brors- och systerbarn hälsar på när föräldrarna vill vara ifred en helg. Antingen det eller så får jag snabbt se till att bli en ensamstående mor och på det sättet driva in lite mening till mitt liv. Äh, fuck mening med liv. Jag ska bli galen, eller flytta till Borås.

Jag deppar ihop. Ingenting skoj händer och allt jag har att tänka på är dåliga saker som jag har bakom mig. Dessutom kan jag aldrig få till den här skrivningen för det slutar bara att det blir sån förbannat självömkan så fort jag låter skrivandet löpa fritt. Jag vet att jag kommer att tycka att jag tramsar om några dagar eftersom det bara är hormoner som fuckar med mig nu. Men sluta fucka med mig. Fanskap till hormonjävlar. Jag vill bara svära och skrika och skälla på folk och ta sönder saker. Men nej nej, jag är så snäll så jag aktar mig för alla människor när jag är såhär och skriver bara här. Så om man inte vill läsa mer och tycker att jag inte har någon anledning att deppa ihop så föreslår jag att man slutar läsa här, för jag behöver få det ur mig och jag tvingar ingen att lyssna eller komma med förstående kommentarer på det här sättet.

Men faktum är att jag deppar ihop. Jag hatar vintermörkret och jag hatar att det är blött ute och jag hatar att jag är tjock och ful och jag hatar att jag inte har några pengar och jag hatar att jag anstränger mig jättemycket för att inte irritera folk och inte vara ivägen eller klampa för nära och ändå gör jag det hela tiden. Jag hatar att folk kan bete sig tusen gånger värre än jag och ändå komma undan med det. Jag hatar att vissa kan glida igenom sina liv och bara snubbla över sina lyckor medans andra begåvas med missbildning eller hjärnskador eller annat skit. Det var bra att jag skrev det så jag sätter mig själv i lite perspektiv. Jag har inga hjärnskador. Jag har inte behövt kämpa ihjäl mig för att klara mig igenom mina studier. Vad jag däremot har fått kämpa mig igenom är att klara sociala kontakter. Jag vill veta varför, men jag törs inte fråga för jag vill inte ha det där förskräckliga svaret. En gång fick jag höra att jag var för egocentrisk, det satt i länge och väl och även om jag vet att det kan vara nyttigt för mig att höra så tror jag inte att jag klarar det. Jag är dock faktiskt snäll, oavsett vad den här skrivelsen får en att tro.

Jaja.. nu blev det självömkan iaf. Men skit i det. Det finns inget jag tänker på så mycket som vad det är jag gör som är fel i sociala situationer. "Det är inte du, det är jag" har jag fått höra så många gånger att det är ganska uppenbart att det inte är ni, utan det är jag. Jävla jag.

Köpes:
En mening med mitt liv. Ljuspunkt. Denna punkt kan vara i form av snälla ord, slemfria bihålor och/eller uppskattning.

Varför har italienarna satsat 900 miljoner svenska kronor på säkerheten inför OS? Är det inte bättre att använda euro? 8)

Nu ska jag strax gå till sängs. Det ska bli skönt.. jag kommer inte ihåg om man ska svälta eller göda förkylningar - jag har testat båda och inget fungerar. Men nu ska jag iaf söva fanskapet. Godnatt.

Vilken vansinnigt dålig dag för min förkylning, men ganska bra dag i övrigt. Jag har skött mig själv jätteduktigt och bara gjort en massa saker som gynnar mig och som inte stör någon annan. Jag har sorterat alla cd-skivor, rensat ur alla lådor (inklusive frysen), slängt fyra proppfulla påsar med rot, sorterat alla miljarder påsar jag har och slängt 2/3. Jag borde dessutom diska och studera. Studerandet blir det inte mycket av, desto mer av diskandet imorgon förhoppningsvis. Sen ska jag hitta en lämplig låda för Clovis grejer så hon kan ha alla sina saker på ett och samma ställe. Det blir fint.

Det som har varit dåligt för min förkylning är att jag blev fast i Det Skånska Snökaoset. Efter en lunch med mentorspersonen från Mah tänkte jag mig att jag skulle åka hem och vila lite innan nästa stora event - leka med Hå och Em började bli aktuellt. Jag satte mig på ett tåg som var en halvtimme försenat. Käckt, tänkte jag, då borde det ju gå typ nyss. Nej nej. Föraren sa upprepade gånger i högtalarna "stänger dörrarna, vi försöker igen" och igen, och igen, och igen... till slut ställde jag mig upp i vagnen och frågade de som satt bakom mig varför inga tåg gick. Jag hade nämligen sett genom fönstret att alla tåg på alla spår som jag hade uppsikt över (kanske 6-7 spår) stod väldigt stilla med en försening blinkande på respektive tavla. Ingen på tåget visste mer än mig så jag klev av tåget och bestämde mig för att det var ödet. Det var menat att jag istället skulle gå genom stan och droppa in hos en frisör och klippa av mig barrhelvetet en gång för alla. Jag pulsade och pulsade i motvind och oplogad blötsnö och kom äntligen fram till det ställe där jag klippt mig förut, där det är billigt och där man kan droppa in. Ingen tog någon notis om mig först och efter ett tag fick jag veta att man inte kunde droppa in idag. Väldigt lustigt eftersom alla satt och fikade och alla stolar var tomma och fina.. men jaja. Jag tänkte än en gång att det var ödet och pulsade i Frostmofjällstil bort till en galleria för att samla mig innan jag gick igenom den garanterat snöfyllda parken till Kungsgatan varifrån bussarna hem går. Väl där inne fick jag för mig att jag kanske skulle slå till på ett par byxor, men fick syn på mig själv i spegeln och blev deprimerad och gick ut. Jag pulsade genom parken och fann att min buss skulle gå i detta nu. Min buss kom också i detta nu och jag gick på, bara för att upptäcka att mitt busskort inte fungerade. Jag frågade busschauffören varför och han upplyste mig om att det inte var buss 171 till Lund utan istället 174 till Staffanstorp, bussen var felmärkt. Ett antal personer gick ur bussen och vi ställde oss för att vänta igen. Efter ett tag hörde jag ett äldre par som undrade var deras buss hade tagit vägen och när min buss äntligen kom gick kvinnan in och frågade om chauffören på denna buss visste vad som hänt med 174:an. Hon visste inte, men jag visste och jag informerade kvinnan om att det var den 171:a som gått tio minuter tidigare och att den var felmärkt. Kvinnan blev med rätta ganska ilsken och min chaufför körde iväg med en uppmaning till kvinnan att vänta på nästa buss. Nu började en fantastisk resa. Jag satte mig så att jag såg instrumentbrädan för busschauffören och jag höll koll på hastighetsmätaren. Som snabbast körde vi 55km/h och jag skulle tippa att snittet låg på ca. 40km/h, på motorvägen. Två bilar som körde i samma fil som bussen halkade lugnt och stilla av vägen mitt framför våra ögon. Det såg väldigt misstänkt ut på sommardäcksfronten för många av bilarna i högerfilen. Jag kan inte tänka mig att bussen hade sommardäck, för det vore ju vansinnigt, men de vinterdäck som satt på var nog inte de djupast mönstrade man kan finna. Ojijoj. Till slut stannade bussen vid min kära Delfin och jag gick av och hem med dyngsura skor. Jag gick in en sväng på Willys för att köpa bröd och möttes av ett "Fint väder idag" av kassören. "Jo" tyckte jag, "om du vill kan du få låna mina skor, de kan man bada i" sa jag och han fnissade artigt. Sen stannade han upp i knapptryckandet och började garva ganska friskt och sa "nu hörde jag vad du sa" och sen satt han och fnissade efter det att jag gått ut genom dörren. Knaskassör 8)

Snön är inte snö på gångvägar och vanliga vägar längre utan den är bäckar. Jag skulle ut nyss med mina fyra soppåsar och blev tvungen att gå i sandaler med upprullade jeans för att inte bli dyngsur om nästan hela halva mig. Det ska bli översvämningar imorgon säger Sydsvenskan, jotack. Kul att gå upp skittidigt. Varför går jag inte till sängs? Jag vet inte.

Jag vore inte den ytliga satmaran jag är ifall jag inte listade de två, i mitt tycke, snyggaste damerna och herrarna. Kex till den som ser vilka de är. 8) Kvinnfolk

1:
2:

Manspersoner
1:
2:
Jag är så tråkig.. jag vet.

Jag har haft ganska lite att göra ikväll sen huvudvärken släppte med ganska många procent. Men jag har suttit och kartlagt de riktigt stora berömdheterna sen filmen kom till vår värld. Detta är ett urval som jag personligen har gjort och jag anser att dessa 35 spelar i samma liga. Sen kanske man kan tycka att det är fler nu levande som borde vara med.. men som sagt, min lista (kursiv betyder att de fortfarande lever).

Charley Chaplin
Stan Laurel
Oliver Hardy
John Gilbert
Humphrey Bogart
Clark Gable
Marlene Dietrich
Cary Grant
Greta Garbo
John Wayne
Cathrene Hepburn
Zarah Leander
Vivien Leigh
Alec Guinnes
Frank Sinatra
Ingrid Bergman
Dean Martin
Zsa Zsa Gabor
Esther Williams
Doris Day
Marlon Brando
Sammy Davis jr
Richard Burton
Marilyn Monroe
Sidney Poitier
Grace Kelly
James Dean
Elizabeth Taylor
Janye Mansfield
Sophia Loren
Birgitte Bardot
Elvis Presley
Julie Andrews
Anthony Hopkins
John Travolta

Jag har gjort ett antal tabeller i brist på annat (kursiv betyder att de lever):
Ålder idag (hypotetiskt)
Charley Chaplin 117 år
Stan Laurel 116 år
Oliver Hardy 114 år
John Gilbert 107 år
Humphrey Bogart 107 år
Clark Gable 105 år
Marlene Dietrich 105 år
Cary Grant 102 år
Greta Garbo 101 år
John Wayne 99 år
Cathrene Hepburn 99 år
Zarah Leander 99 år
Vivien Leigh 93 år
Alec Guinnes 92 år
Frank Sinatra 91 år
Ingrid Bergman 91 år
Dean Martin 89 år
Zsa Zsa Gabor 89 år
Esther Williams 84 år
Doris Day 82 år
Marlon Brando 82 år
Sammy Davis jr 81 år
Richard Burton 81 år
Marilyn Monroe 80 år
Sidney Poitier 79 år
Grace Kelly 77 år
James Dean 75 år
Elizabeth Taylor 74 år
Janye Mansfield 73 år
Sophia Loren 72 år
Birgitte Bardot 72 år
Elvis Presley 71 år
Julie Andrews 71 år
Anthony Hopkins 69 år
John Travolta 52 år

Ålder vid dödstillfälle
Cathrine Hepburn 96 år
Marlene Dietrich 91 år
Charley Chaplin 88 år
Alec Guinnes 86 år
Greta Garbo 85 år
Frank Sinatra 83
Cary Grant 82 år
Marlon Brando 80 år
Dean Martin 78 år
Stan Laurel 75 år
Zarah Leander 74 år
John Wayne 72 år
Ingrid Bergman 67 år
Oliver Hardy 65 år
Sammy Davis jr 65 år
Clark Gable 59 år
Richard Burton 59 år
Humphrey Bogart 58 år
Vivien Leigh 54 år
Grace Kelly 53 år
Elvis Presley 42 år
John Gilbert 37 år
Marilyn Monroe 36 år
Jayne Mansfield 34 år
James Dean 24 år

År sedan dödsdag
John Gilbert 70 år
James Dean 51 år
Oliver Hardy 49 år
Humphrey Bogart 49 år
Clark Gable 46 år
Marilyn Monroe 44 år
Stan Laurel 41 år
Janye Mansfield 39 år
Vivien Leigh 39 år
Elvis Presley 29 år
Charley Chaplin 29 år
John Wayne 27 år
Zarah Leander 25 år
Ingrid Bergman 24 år
Grace Kelly 24 år
Richard Burton 22 år
Cary Grant 20 år
Greta Garbo 16 år
Sammy Davis jr 16 år
Marlene Dietrich 14 år
Dean Martin 11 år
Frank Sinatra 8 år
Alec Guinnes 6 år
Cathrene Hepburn 3 år
Marlon Brando 2 år


Jag trodde att Sophia Loren, Doris Day och Sidney Poitier var döda och jag trodde att Marlon Brando levde.. så mycket vet jag. Fast nu när jag sett det hela så ringer det en liten klocka att han dog för bara nåt år sedan.
Nåväl, låtom oss göra ett par prispallar i olympiadens tecken:

Högsta hypotetiska ålder idag (avlidna)
Guld: Charley Chaplin 117 år
Silver: Stan Laurel 116 år
Brons: Oliver Hardy 114 år

Lägsta hypotetiska ålder idag (avlidna)
Guld: Elvis Presley 71 år
Silver: Janye Mansfield 73 år
Brons: James Dean 75 år

Högsta ålder vid dödstillfälle
Guld: Cathrine Hepburn 96 år
Silver: Marlene Dietrich 91 år
Brons: Charley Chaplin 88 år

Lägsta ålder vid dödstillfälle
Guld: James Dean 24 år
Silver: Jayne Mansfield 34 år
Brons: Marilyn Monroe 36 år

Flest antal år sedan dödsdag
Guld: John Gilbert 70 år
Silver: James Dean 51 år
Brons: Oliver Hardy 49 år

Minst antal år sedan dödsdag
Guld: Marlon Brando 2 år
Silver: Cathrene Hepburn 3 år
Brons: Alec Guinnes 6 år

Jepp. Slå det i lättja.

Jag tror att det är något fel på mig. Jag har så himla ont i huvudet så det rinner tårar ur ögonen på mig ifall jag drar undan persienner eller gardiner. Dessutom är jag skitförvirrad och skriver med ord i helt konstig ordning. Konstigt allt. Tur att jag nyligen röntgat hjärnan. Bajs.

Det här sattyget har suttit i den högra delen av mitt huvud och hackat på insidan av skallbenet sen jag vaknade imorse klockan nio fram till nu och är still going strong som fan. Varför kan jag inte döda fanskapet en gång för alla? Jävla aj.

Herreminje.. ska Laila Freivalds rädda oss ur en mer eller mindre krisig diplomatisk situation. Hon uttalar sig myndigt och säger "helt oacceptabelt". Nähe.. jaha. Jag som trodde landets utrikesminister faktiskt hade någonting att yttra annat än ett inövat mantra när det gäller "fasta situationer". Gah. Jag blir så less på det här tramset. Ingen tänker bränna någon Koran. Jag är inte troende när det gäller någon religion så jag har väldigt svårt att förstå att man kan bli så jävla upprörd som folk har blivit nu p.g.a. karikatyrer i en tidning föreställande den store profeten. Ok, jag förstår att det förekommer men jag kan for the life of me inte alls förstå att man kan tycka att det är befogat att sätta eld på fyra ambassader p.g.a. detta. Laila Freivalds uttalade sig också mycket klokt, hon sa att hon inte visste ifall det var riktat mot den svenska ambassaden. Det kanske man skulle kunna undra över ifall det inte var så att den norska som inte alls låg i samma byggnad också stuckits i brand. Sen är jag rätt säker på att Chile inte var menat som något mål alls. Jag blir skitirriterad när sportnissar och allmänt folk från andra länder inte gör skillnad på länderna i Skandinavien eller som blandar ihop Sverige och Schweiz. Men det är ju fan skitdåligt ifall folk tänker vara jättearga på oss för något som en relativt liten tidning i vårat grannland hade publicerat. Nu spelar det antagligen ingen roll för mig eftersom om någon tänker förinta Danmark så lär ju Skåne ryka av bara farten.. men principen. Nej, nu är jag fånig. Självklart tycker jag inte att man ska förinta Danmark, jag tycker inte heller att man ska elda ambassader eller att man ska publicera bilder som kan uppröra våldsbenägna överkänsliga fundamentalister. Dessutom tycker jag att det är ganska fånigt att man i Rotterdam har bestämt att inga andra språk får talas på offentlig plats där förutom holländska. Denna regel undantar på något knivigt sätt turister och affärsmän och kvinnor som vill prata engelska. Herreminje. Jag undrar vilken koncentrationsläger jag kommer att hamna i.. Eslöv-Höör kanske.

Välkommen till en ganska dålig dag. Jag har så himlarns himlarns ont i mitt huvud och lite ont i min hals. Den berömda förstadagen av nån slags infektion verkar vara idag och det är fan inte konstigt som jag har flängt omkring den senaste tiden. Igår vikarierade jag på en skola här i Lund. Det var coolt. Det är helt fantastiskt att göra någonting som faktiskt är det som man är utbildad för och inte bara något som man är tvingad att göra för att kunna klara sig. Det är också ganska fantastiskt att göra något som fyller något syfte annat än att mätta rika människor eller hålla toaletterna rena för folk som egentligen inte bryr sig förrän det börjar bli riktigt jävla fullt av deras egen skit där de själva ska vara.

Det har inte bara varit en massa saker att göra den senaste tiden utan jag har även fått en massa uppenbarelser. Uppenbarelser av den karaktären att de kommer att göra mig starkare för tydligen har de inte dödat mig. Jag blir ledsen på mig själv bara att jag aldrig lär mig att vara snäll och osjälvisk. Jag har två väldigt olika sidor av mig. En sida är snäll och försöker göra rara saker och en annan sida tycker att jag minsann har rätt att ta för mig av saker och ting för jag är en människa lika god som någon. Men det blir för mycket och jag tar för mycket och ger för lite. Det fungerar för vissa människor att leva så, men jag har inte de marginalerna. Gah. Vem hade kunnat tro att jag skulle vara så clueless i vuxen ålder? Jag tycker jag lär mig saker varje dag, men jag måste ha varit väldigt mycket efter från början eftersom jag inte har så särskilt stor nytta av allt jag lär mig. Nåväl. Det är inte så domedagsaktigt som det låter. Jag kan resa mig från ganska mycket och kommer säkert att fortsätta göra det ett tag till.

Jag hade tre jobb igår helt plötsligt. Det var konstigt. I torsdags skrev jag på ett kontrakt om mentorskap på litteratur, igår skrev jag på ett kontrakt som vikarie på den här skolan och snart ska jag skriva på ett kontrakt som leknisse på annat ställe. Hm. Detta resonemang kanske besvarar ovan nämnda funderingar. Jag kanske inte är så inkompetent ändå på alla områden. Ah well.

Kanske lite närmare verkligheten?

Det var länge sedan jag kände mig så himla ful som jag gör dessa dagar. Himlaplättar. Det känns som om jag har gått upp 100kg i vikt, ansiktet är glåmigt och blekt för att inte tala om torrt och som alltid - svullet. Tånaglarna behöver klippas, håret behöver klippas, kroppen behöver fettsugas, benen behöver förlängas, rösten behöver förskönas, hållningen behöver förbättras, konditionen behöver uppgraderas, tänderna behöver lagas, naglarna behöver förlängas och näsan behöver snytas. Nu har jag snytit mig. Glädjen är hotande. Man kanske skulle ge sig själv en treat och klippa av sig håret idag eller nåt fast jag inte har råd? Eller boka tid på plastikkirurgiska kliniken i Malmö, eller kanske knata in till käkkirurgen nu på en gång och be denne att en gång för alla operera bort kindjäveln min så jag kan få lite lugn och ro i mitt liv.
Något som jag verkligen behöver är en skitbra kräm som ger ansiktet fukt utan att göra det helt cepefett. Jag hade en period i slutet på förra månaden (armodmånaden) som jag hade helt slut på min vanliga ansiktstvättgrej. Jag använde vanlig tvål vilket var ett jävligt stort misstag i januari. Ansiktet torkade ut som om jag redan vore ett bättre begangnat lik och det hela slutade med sår p.g.a. torrheten. Så torr har jag aldrig varit. Och om någon blir äcklad nu och hade fått för mig att jag är en ljuv varelse så kan jag bara beklaga. Jag är ganska oljuv och endera dagen kommer mitt ansikte att vara vänt utochin tack vare Lennarts hårda bil.

Ilsk var jag också igår. Jag blev jättearg på ett "en gång för alla"-sätt och höll på att förlora mig själv i ilskan. Inte nog med att jag var arg för själva saken, jag var även arg för att jag inte klarade av att vara arg utan att känna gråten tränga på. VARFÖR måste jag vara så mesig? Jag vill vara sydeuropeiskt arg och bara kunna få ur mig allting och sedan vara i harmoni med mig själv igen. Men nej nej, jag kommer från Jämtland och då måste man grina ifall man blir lite ilsken av sig. För jag har fått lära mig att man inte ska vara arg. Gah. Nåväl. Idag har jag iaf lugnat ner mig och undrar lite varför jag blev så himla aggressiv igår.

Efter att ha haft en halv vecka full med möten av alla karaktärer och slag så är det idag dags för endast ett möte. Jag och Nagaa ska träffa en viktig nisse på litteratur och presentera mig som en mentor för de små liven på a-nivå. Vi var och drack öl med de små liven på a-nivå igår jag och nagaa, det var trevligt. Konstigt att dricka öl klockan 13 på dagen, men det går det också ifall man bara öppnar svalget.

Nej, fan. Nu ska jag gå till barberaren och raka av mig huvudet.

Gud bevare mig vad mycket jag har att tänka på just nu. Halva dagen har bestått av viktiga samtal om el, läkartider och andra saker. Sen fick jag ett supererbjudande om ett äventyr som jag inte kunde säga nej till. Efter det blev det en massa röntgen av huvud och sedan underbart underbar mat tillsammans med mina lovelys. Vi gjorde sedan en stadsfika på stan eftersom efterrätten var slut och nu är jag hemma. Nu sitter jag och mailar alla mentorer och handledare och allting som jag ska ha och bestämma tid med samtidigt som jag försöker hitta litteraturen till uppgifter som egentligen ska vara färdiga imorgon.

Jag ska vara co-mentor med Maia på Litteraturvetenskapliga institutionen och även hjälpa henne lite eftersom hon har blivit en amiral över Lundakarnevalens filial i nationen. Hon är duktig och redig.

Nu kommer Clovis med massa musar hela tiden som hon vill att jag ska slänga omkring. Hon har hittat en som hon och jag har lekt lite med men sen slarvade hon bort den under soffan och jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt och skriva här. Då hittade hon mus nummer två. Denna kom hon med och la i mitt knä, varvid jag slängde iväg den. Hon lekte med den litegrann själv i sängen, sen blev hon less och la sig som ett platto. Plötsligt dyker hon upp med en tredje mus som hon lägger på tangentbordet. Nu börjar jag fatta att hon verkligen vill leka. Jag har varit borta och varit alldeles för tråkig allt för länge. Så jag radade upp alla tre musarna för att se vilken hon föredrog, det blev för mycket för en liten katt och hon la sig ner med hakan på framtassarna och såg alldeles deprimerad ut. Så jag tog den blötaste och gömde de andra, så nu har vi mycket att göra. Tjoho.