Helenan

Jag deppar ihop. Ingenting skoj händer och allt jag har att tänka på är dåliga saker som jag har bakom mig. Dessutom kan jag aldrig få till den här skrivningen för det slutar bara att det blir sån förbannat självömkan så fort jag låter skrivandet löpa fritt. Jag vet att jag kommer att tycka att jag tramsar om några dagar eftersom det bara är hormoner som fuckar med mig nu. Men sluta fucka med mig. Fanskap till hormonjävlar. Jag vill bara svära och skrika och skälla på folk och ta sönder saker. Men nej nej, jag är så snäll så jag aktar mig för alla människor när jag är såhär och skriver bara här. Så om man inte vill läsa mer och tycker att jag inte har någon anledning att deppa ihop så föreslår jag att man slutar läsa här, för jag behöver få det ur mig och jag tvingar ingen att lyssna eller komma med förstående kommentarer på det här sättet.

Men faktum är att jag deppar ihop. Jag hatar vintermörkret och jag hatar att det är blött ute och jag hatar att jag är tjock och ful och jag hatar att jag inte har några pengar och jag hatar att jag anstränger mig jättemycket för att inte irritera folk och inte vara ivägen eller klampa för nära och ändå gör jag det hela tiden. Jag hatar att folk kan bete sig tusen gånger värre än jag och ändå komma undan med det. Jag hatar att vissa kan glida igenom sina liv och bara snubbla över sina lyckor medans andra begåvas med missbildning eller hjärnskador eller annat skit. Det var bra att jag skrev det så jag sätter mig själv i lite perspektiv. Jag har inga hjärnskador. Jag har inte behövt kämpa ihjäl mig för att klara mig igenom mina studier. Vad jag däremot har fått kämpa mig igenom är att klara sociala kontakter. Jag vill veta varför, men jag törs inte fråga för jag vill inte ha det där förskräckliga svaret. En gång fick jag höra att jag var för egocentrisk, det satt i länge och väl och även om jag vet att det kan vara nyttigt för mig att höra så tror jag inte att jag klarar det. Jag är dock faktiskt snäll, oavsett vad den här skrivelsen får en att tro.

Jaja.. nu blev det självömkan iaf. Men skit i det. Det finns inget jag tänker på så mycket som vad det är jag gör som är fel i sociala situationer. "Det är inte du, det är jag" har jag fått höra så många gånger att det är ganska uppenbart att det inte är ni, utan det är jag. Jävla jag.