Helenan

Idag känns det väldigt svart att vara jag. Jag vet att jag allmänt om dagarna inte gör något annat än att gnälla, men idag har det verkligen varit skit. Jag vet inte ifall det har att göra med serotonin, hormoner eller om det helt enkelt är berättigat. Hur det nu är med den saken så känner jag det jag känner och det kommer inte att försvinna i första taget. Jag vet inte vad jag ska göra för att få det att försvinna heller. Visste jag det skulle jag göra det. Men jag vill ingenting. Jag känner inte glädje inför någonting och det känns bara som om jag vill kräkas över allt som jag inte har att se fram emot. Jag vill flytta härifrån men det verkar inte vara aktuellt anytime soon för nu ligger det bara stora lägenheter ute. Jag har ingen familj, ingen som vill dela lägenhet med mig eller nåt annat trams. Det är bara jag och det kommer antagligen alltid att förbli så. BitterVM. Sluta att trycka upp det i ansiktet på mig jävla afb.

Folk börjar komma tillbaka, tillfälligt och lite mer permanent. Plötsligt infinner sig mindervärdeskomplexet igen som har varit puts väck i några månader. Jag tror att det finns ett antal personer som är rädda för mig för att de tyckt att jag verkat allt för pushy förut. Jag är nog det. Jag vet inte. Men det känns som om jag vill säga att jag faktiskt inte är så dålig. Vad är det jag gör som är dåligt? Varför tycker folk att jag är jobbig? Jag vet inte om jag pallar att höra svaret på den frågan samtidigt som det antagligen skulle vara det enda som räddar mig ifrån den onda cirkeln som jag befinner mig i och har gjort det senaste året. När jag tänker tillbaka på alla människor som jag fjäskat för för att få vara en liten liten del i deras liv så mår jag fysiskt illa. Varför ska jag behöva göra det? Varför finns det inget i mig som stoppar mig och får mig att inse att jag förtjänar bättre?
Dr Phil brukar alltid säga att man blir behandlad på det sättet som man tillåter och det verkar ju vettigt. Nästan alla bekanta jag har här nere i Lund är "på deras villkor". HM undantaget.

Jag är så jävla jävla jävla less på den här jävla limbon och mitt dåligtmående. Jag är så himla glad för alla människor vars liv rätat ut sig jättefint den senaste tiden och de är lyckliga. Jag är jätteglad.. men jag vill litegrann gnyla för min egen skull.

Äh, fy fan. Hur patetisk får man vara? Självömkande och "men jag är ju snäll"-mentalitet. Världen är såhär. Det är bara att acceptera. Fast jag har god lust att bara ligga hemma framför teven i en veckas tid nu och inte träffa en levande själ.