Helenan

Jobbat stängning. Jävligt jobbigt, jag hatar att jobba stängning. Men idag jobbade jag med underbara Danne som ser till att få undan saker snabbt som fan 8) Fint det. Dessutom kom det ingen 5i12rush.. mycket bra.

Jag såg Oprah förut om olika slags depressioner. Det skildrades en som var manodepressiv (Linda Hamilton) och en som hade en depression kopplad till ångest (minns inte vem det var, men det var en känd sångerska i USA).. mycket intressant. Både hade varit gifta flera gånger men deras män hade slutligen givit upp. Det är faschinerande tycker jag.. hur man kan stå ut med vissa sjukdomar och inte andra. Nu säger jag inte att det är dåligt att till slut säga att nog är nog, men det är coolt att tänka på att sådant knappast ens är ett alternativ när det handlar om någon som är sjuk i leukemi t.ex. Jag vet inte om det är för att man vet att fysiska sjukdomar på ett eller annat sätt får ett slut medans psykiska kan fortsätta och fortsätta under en hel livstid. Eller så kanske det är för att de psykiska sjukdomarna tar så mycket av sin omgivnings styrka och kraft. Plus det faktum att det känns lite mindre konkret och svårt att åtgärda. Även om personen i fråga får vård så vet man inte ifall det är rätt vård.. det är mycket mer abstrakt än att gå in och operera bort en tumör i levern.
Det knäppa är att ifall man överger någon som är deprimerad med ångestsyndrom så gör man det faktiskt värre. Det är litegrann som att blåsa rök i ansiktet på en person med allvarlig astma. Man förvärrar tillståndet. Men sen förstår jag om man verkligen till slut måste röka för annars blir man själv galen. Rent intellektuellt förstår jag att Linda Hamiltons båda äkta makar inte orkade mer. Fast samtidigt förstår jag ifall hon är bitter och undrar var de tog vägen.

Jag vet inte vad jag ska tycka alls.. jag förstår alla sidor men det finns en sida som jag aldrig har varit på och det är den närståendes utsatta sida. Jag har aldrig varit där så jag kan inte säga att jag vet hur det är. Jag vet bara hur det är från den sjukes sida. Den sjuke som behöver stöd fast hon slår bort det, den sjuke som behöver tuffa tag fast hon börjar gråta, den sjuke som behöver mediciner fast hon inte tror det. Men jag vet också hur det är att växa och mogna fem år på ett år. Jag vet numer var jag ska lägga mina prioriteringar och vad som är viktigt i ordets rätta bemärkelse. Det finns inte mycket som är viktigt. Det viktigaste av allt är att man inte har offrat någon bit av sig själv för att bygga på nåt mer, för då blir det en väldigt ostadig grund.

Jag vet inte vad Linda Hamilton har för relation till sina exmän.. jag hoppas att den är god och sund. Jag har en konstig relation med några av dem som var på första parkett när allt brakade samman. De orkade inte. Många har en åsikt om det och mångas åsikter är tio gånger klarare än vad min egen är. Jag vet inte vad jag ska ha för åsikt om hela situationen. Jag kan inte säga att jag skiter i den, för det kommer jag nog aldrig att göra. Men jag bryr mig inte så mycket längre. Jag har fått lära mig på ett ganska drastiskt sätt att det är långt till den dagen man faktiskt ger upp. Det finns mycket som man klarar alldeles själv om det ska vara så.

Nu är världen såhär och så länge jag tar hand om mig mår jag bra. Men jag tror att jag har en liten skörare gräns mellan bra och dåligt än vad många andra har.. förbannelsen med en fktup serotoninproduktion. Godnatt.