Helenan

Nu börjar jag bli såhär less igen.. jag vill att någonting ska hända. Jag vaknar, snorar, jobbar, snorar och snorar. TRÅKIGT.

Alla mina vänner har sånna jävla idylliv så jag blir alldeles illamående nästan. Närå. Men de är så kära och gulliga och nuttiga och bara längtar efter sina älsklingar. Om man ändå hade nåt att längta efter. Eller nåt att tänka på. Eller nåt att säga när folk ber en berätta vad man gjort.

Jag gör ingenting. Jag tänker ingenting. Jag har inga glädjande nyheter, inga roliga anekdoter.. ingenting. Och detta är som vanligt p.g.a. att jag hängt upp min lycka på några få människor som när som helst kan börja omprioritera sina liv. Jag måste försöka att inte vara så jävla handfallen i världen. Jag måste försöka att inse att jag har mig själv endast till syvende och sist.

Jag låg länge och väl inatt och funderade över varför jag drar mig så till folk som håller mig minst på replängds avstånd. Ju mer replängd desto mer attraktiva blir de för mig för de bekräftar mitt eget dåliga självförtroende. Istället för att vältra mig i självömkan över att ännu en person tycker att jag är ful, dålig, dum och hemsk så kanske jag bara ska konstatera att jag måste sluta dra mig till människor som av en eller annan anledning inte vill ha med mig att göra.

Det kanske inte blir roligare än såhär.. jag kanske hela livet kommer att träffa människor som tycker att jag är rolig och sen en vecka senare komma fram till att det är lättare att bara låta bli mig för jag är så jobbig eller nåt. Isf måste jag börja förbereda mig på att klara mig själv. Tjo.