Helenan

Jag saknar min morfar. Jag satt och lyssnade på musik nu och började störtgråta helt plötsligt. Låten handlar om en kvinna som blir änka och om hur hon lever utan sin make. Min mormor och min morfar var tillsammans i mer än 70 år och gifta i 69, det är helt vansinnigt - man kan inte ens tänka sig vad mormor tänker nu när han är borta.

Jag trodde att det skulle gå ganska smärtfritt när morföräldrarna gick bort eftersom de var så gamla, men fan heller. Snart är det två månader och jag gråter fortfarande skitofta och drömmer om honom nästan varje natt.

Jag minns vad vi sa när vi sågs senast, han klämde på mig lite här och där eftersom han inte såg så bra och antagligen ville se hur jag såg ut, sen kramade han mig och jag sa att han var stickig och han sa gullunge till mig. Han var inte en sån som brukade slänga sånna saker omkring sig, men jag minns att han sa det då och det var sista gången vi sågs.

Han var verkligen helt fantastisk under hela sitt liv och mormor också för den delen. Jag och mormor står ännu närmare varandra och det kommer att göra så himla jävla skitont när hon går bort. Jag känner så med henne.. jag kan inte ens föreställa mig hur det känns, men jag tänker på henne hela tiden och vill bara klappa på henne. Alltid var de tillsammans. Alla födelsedagar, alla jular, alla påskar, alla högtider och allt som fanns. Jag minns för nåt år sedan när jag var där och båda var trötta och låg och sov i deras dubbelsäng, morfar var 90 och mormor några år yngre. De låg i dubbelsängen och höll varandras händer och sov så bredvid varandra.

Han är extremt och genuint sörjd min morfar, väldans mycket för att ha dött vid 93 års ålder. Han var extraordinär.