Helenan

Jag har upptäckt en helt ny typ av eufori. Den är stark och ihållande. Jag är kär. Jag är kär i musik och jag är kär i den musik som finns på Edvin Martons Strings n' beats. Edvin Marton är den som spelar när Plushenko åker på isen och tar andan ur alla som tittar på honom. Edvin Marton tar bokstavligt talat andan ur mig. Jag fick utföra ganska omfattande undersökande journalistik innan jag hittade ett ställe där jag kunde beställa skivan från USA till mitt hem. Alternativet var en massa mystiska ryska beställningsplatser där de stavade Visa med två s och liknande suspekta bevis på missanpassning till det västerländska samhället 8) Gud sådana fördomar jag har. Men jag har fått veta att en god vän till mig som vi kan kalla P ändå inte läser mer. P har en förkärlek till öststaterna som går stick i stäv mot det hat jag förvärvat när jag läste historia. Detta hat har dock börjat luckras upp ganska mycket, så egentligen borde jag vara mer försiktig med vad jag skriver. Men eftersom han ändå inte läser här för att han tycker att jag gnäller för mycket så skriver jag så ändå. Hm!

Jag ska snart lägga mig en skvätt och lyssna på Giftas. Jag älskar mina ljudband. Dessa tillsammans med mina stickningsprojekt samt lektionsplaneringen för imorgon är sannerligen något gott i mitt liv. Jag gnäller ingenting över lektionsplaneringarna som jag måste göra, för de är bara roliga. Jag känner också att jag gör dem för ett syfte och får leverera det som görs på ett givande sätt. Äntligen börjar det som jag har ägnat mig åt hela mitt liv pay off. Kanske inte så mycket i monitära tillgångar som i en känsla av att det finns en mening. Men ändå. Wiiii 8)

Det var förskräckligt med den där olyckan imorse. Det var väldigt mycket alldeles här och är jävligt otäckt. Jag pratade med min bror om det och till och med han som aldrig någonsin dömer någon tyckte att man inte får köra över folk ifall man är lastbilschaufför. Det ska inte ske. Man ska ha koll på var det finns cyklister om man kör ett sådant stort fordon. Nu kanske hon körde skitsnabbt in under lastbilen eller hade gömt sig under den eller nåt.. jag vet inte. Men det borde fan inte hända. En lastbil är för stor för att ha där det finns cyklister. Gah!

Jag blev väldigt orolig när jag läste det där också. Jag tänkte på människor som jag inte pratat med på länge. Jag tänkte vad fruktansvärt det vore ifall det var någon av dem som förolyckats. Jag var på vippen att höra efter, när det slog mig att det ju faktiskt inte fungerar åt andra hållet. Jag har faktiskt blivit påkörd, jag hade lika gärna kunnat vara den som var i den där bilolyckan. Dock är det inte någon undersökning huruvida jag lever eller är död. Det är för jobbigt. Jag är en enda vandrande jobbighet. Det är skitirriterande antagligen att jag bor kvar i den här staden och att jag andas och har kontakt med människor och att jag inte ligger inlagd som jag borde göra för att göra alla en tjänst. Och titta, nu självömkar jag mig också. Är det inte typiskt! Hur fan kunde man någonsin ha någonting med den här människan att göra? Bäst att se om sitt eget hus, för hur ska man annars kunna sova om natten?

Otroligt, ofantligt och häpnadsväckande. Och nu skiter jag i alla tabun. Fukju!