Helenan

Jag har blivit helt upprörd idag. Nu är jag upprörd. Det är så jävla typiskt den här människan att behandla mig som en andra eller tredje klassens människa. Det har han gjort jävligt länge nu och jag har tillåtit det hur fint som helst. Jag har bara varit tacksam för att jag över huvud taget fått hans time of day. Varför för i helvete skulle jag vara det? Varför ska jag nöja mig med att bli behandlad som prio 14-15 när personen i fråga har behov av att gosa eller bara behöver fylla ut en plats i livet? Varför behandlar jag mig själv så jävla dåligt?

Jag pratade med honom nu.. han ska resa bort och jag tänkte att jag skulle höra hur det gick med planerna. Jag har blivit plankåt eftersom jag inte har några egna men gärna vill ha någon händelse i mitt liv. Nåväl. Vi kom aldrig dig. Jag frågade hur läget var, han svarade. Jag sa "fint" eller något åt det hållet och fortsatte att föra konversationen. Sen frågade jag ifall han hade hört vad jag hade ägnat mig åt i onsdags och han sa att han hade hört nåt om att jag blivit påkörd. Jaha. Jag blev helt arg i bröstet och sa att det var bra jävla lustigt att han vetat det och ännu inte frågat hur fan läget är med mig. Han sa att han hade hört att det var bra med mig och att jag ("kära du") inte skulle läsa in för mycket i det hela.

Ifall vi ska föreställa vänner (vete fan ifall vi ska det, det är nog en snäll benämning för vad jag egentligen är i hans hjärna) så är det helt jävla normalt att fråga hur läget är tillbaka. Även om personen i fråga inte har blivit påkörd på en väg utan bara lever sitt vanliga liv.
Jag är väl överkänslig och jag kommer väl att min vana trogen åka på att kräla för människan och be om ursäkt för att jag var så vresig. Vi får skylla det på traumat och de kvinnliga hormonerna.

Fast jag vill inte det. Det spelar ingen roll ifall jag så hade gjort en volt och landat på fötterna.. det var ändå hemskt och det fattar fan vem som helst och om man bryr sig om mig det minsta lilla/har det minsta lilla snälla benet i kroppen så frågar man hur fan det är med mig. Även om man skiter i svaret. Uppfostran kallas det.

Jag är så förbannat jävla pissless på att känna mig som en tredje klassens människa och på de som när den uppfattningen. Jag skulle fantamig kunna dö och det skulle ändå vara KNÄPPTYST från vissa håll. Allt för att hålla på att man har rätt.