Helenan

Dagen har varit så jävla tråkig så man kan ju tamejfan dö. Eller nej. Jag har ägnat dagen åt att ta en tur ner på jobbet, prata lite med chefen om huruvida jag ska kunna jobba den närmsta tiden. Tydligen satt det en "Stackars Helena"-lapp uppe på anslagstavlan vid personalutrymmet 8) Gulligt 8)

Sen tog jag en tur bort till G och kollade in hans nya boning. Excellent 8) Fast jag blev så trött av att sitta upprätt och vara normal så jag var tvungen att stappla till bussen och åka hem och lägga mig. Jag fattar inte varför jag blir så trött. Men kroppen säger att den är trött så då är jag det. Jag har struttat omkring med keps och stora solglasögon idag trots regnet. Folk har tittat på mig med konstiga ögon. Skit i det dock, hellre det än att folk blir helt chockade när de ser mig och håller för barnens ögon. 8/

Jag har upptäckt nya blåmärken. Högerhand gör ont på sin handledsknöl och vänster hands pekfinger gör fan ondare än ansiktet. Man kanske skulle kolla det.. eller så inte. Jag skiter det tror jag. Höger arm är fortfarande blå och grön och jag har några mindre blåmärken på benen.

Egentligen är det ganska sjukt vilken tur jag hade. En liten sekund till och en halvmeter till på övergångsstället och det hade inte varit cykelns framhjul som vore böjt utan antagligen mitt högerben som var av ungefär i knähöjd. Hade det kommit en annan bil i högerfilen så skulle jag ha blivit mos. Hade det varit en buss eller en lastbil som kört på mig hade jag haft jävligt mycket mer ont än jag har nu.

Jävla skit.. nu började jag att gråta. Good on ya Helena att få Helena att börja gråta.. men det var så himla läskigt. "Den stannar inte, den stannar inte, fan också" minns jag att jag tänkte innan bilen körde på cykeln och puttade undan den under mig och jag flög i asfalten med ansiktet och högerarmen först. Det första jag sa när jag landat var "ojijoj" och "jag såg att du kom, förlåt, förlåt, det var mitt fel, jag såg ju att du kom" som om det skulle kunna rätta till något. Nu låg jag ju där redan. Det dök upp en massa folk från alla håll och nån ringde 112 och någon annan tog hand om cykeln och en tredje hjälpte mig till en bänk. Sen låste jag cykeln, skickade några sms och kom fram till att det var blod på min hand. Det tog inte mer än två minuter för två ambulanser och två polisbilar att dyka upp från ingenstans. En av varje försvann ganska snabbt men den andra blev jag inlastad i och fick syrgas, nackkrage, dropp och grej på fingret. Polisen satt i framsätet och ritade en teckning över hela olyckan medans ambulansnissen tog en massa värden och grejer. Jag minns att jag ansträngde mig till mitt yttersta för att skriva min adress till mannen som kört bilen, jag anstängde mig för att inte låta tagen på rösten när jag sa mitt personnummer och min adress. Jag skulle verka så oberörd som möjligt samtidigt som jag gnällde över att en liten syrgasslang låg över min cepekind.

Jaja.. sjukhushistorien kan jag komma med en annan dag. Nu måste jag lägga mig.
Nedan kommer fler bilder. Om nån vill slippa se så scrolla inte ner. Godnatt.