Helenan

Jag har tänkt mig att jag inte ska överreagera på den här olyckan och börja få fobier för övergångsställen. Det funkar sådär bra. Jag har inte megafobi, jag måste ju ta mig till ställen och så, men den där känslan av att "den stannar" är borta. Förut kunde man på något sätt tima och gå över vägen och lita på att det skulle gå bra för det har det alltid annars gjort. Man litar på sin egen förmåga att ta sig över vägen utan att missbedöma avstånd och grejer. Jag litar inte längre på min sådan förmåga och jag litar inte på en fläck längre på bilarnas skyldighet att stanna. Jag står still med rötter i marken tills bilen står helt still och helst har slagit av motorn. Då kan jag gå över vägen, ifall jag småspringer. Jag megasprang över vägen förut idag. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag fick verkligen för mig att just den där bilen skulle träffa mig så jag sprang jättefort och kom över på andra sidan ca. en kvart innan bilen körde förbi mig. I vilket fall som helst så visade min panikspringtur tillsammans med mitt nattjobbande inatt (första gången efter olyckan) att trynet inte är 100% än. Det syns praktiskt taget ingenting längre. Ögat är minimalt lila och jag har en liten blodfläck i själva ögat, men det ska vara borta inom en vecka sa läkaren idag. Vad som däremot är mer dumt är att jag har fått en broskknöl under ögonbrynet och på högra kindkotan som inte verkar göra några ansatser till att försvinna. Jag hoppas fan att de tänker göra det. Fast jag tror att kinden är svullnad i de mjuka delarna för där får man inte trycka eller dra för då gör det ont. Det värker även när jag springer, hoppar och skuttar vilket gör det lite halvsvårt för mig att jobba och praktiskt taget omöjligt för mig att träna. DET är jobbigt. Jag håller på att förgås av att inte ha fått röra på mig ett endaste dugg på snart tre veckor.

Inte för att jag brukade hårdträna varje dag förut heller, men jag cyklade iaf varje dag en försvarlig sträcka i uppförsbacke och fick iaf lite vardagsmotion. Sen kunde jag även dansa dansmatta vilket kanske inte heller är världens mest effektiva träningsmetod men när man hade hållt på i 90 minuter svettades man iaf jävligt mycket. Det kan jag ju inte göra nu. Ifall jag hoppar mer än en cm från marken känns det som om jag ska tappa kinden och cyklen är ju ganska påkörd och trasig. Jag blir galen av det här stillasittandet. Jag får iaf ta och rycka upp mig och börja äta gröt igen och sluta bli fast på pitychoklad. Nu får det vara nog med pitychoklad. Om man äter för mycket pitychoklad får man ingen pitysnällhet från människor man vill ha det ifrån och då fungerar det ju inte i långa loppet. Så nu ska jag go off socker en gång för alla. Eller näe, så blir det ju inte. Men en gång för nu iaf 8)

Jag har fått veta vad jag ska göra nästa vecka nu iaf. Tjohoo. Vad jag undrar är varför jag ska spendera två dagar på en förskola? Ok högstadiet.. ok kanske till och med mellanstadiet. Men jag ska bli gymnasielärare och har antagligen en anledning till det. Jag har gjort ett aktivt val att inte vara bland snoriga ungar som skriker och deras överspända småbarnsföräldrar. Goddamnit! Alla andra i min mentorsgrupp skulle bli förskolelärare, så fair enough att de är på förskola. Men vaaaaaaaarför ska jag vara det? De behöver ju inte gå till gymnasiet eller grundskolan.. Ok att man ska fatta hela kommunens barn-,ungdoms- och utbildningsverksamhet, men isf borde de andra bli tvugna att ta sig till min gymnasieskola också. Vad som övrigt är att jag såg när jag fick telefonlistorna att varenda jävla en i min grupp har ett riktnummer i Ängelholm eller Hbg. Varför blir jag mobbad? Varför måste jag vara 10 mil hemifrån och varför måste jag vara på en förskola när jag ska utbilda mig till gymnasielärare? Varför måste jag umgås med lärarstuderande? Gudarna, jag är en sådan rabiat bitch.

Kan inte Jonte få sin unge någon gång som man har nåt att glädja sig åt?