Helenan

Hej och välkommen till min sugkukdag. Jag ville ju att något skulle hända och nu har jag gnällt en gång för mycket för nu har något hänt.
Jag har blivit påkörd av en bil. Det gjorde mycket ont och sen fick jag åka ambulans och prata med polisen och bli röntgad, provtagen, lyssnad på, väntaväntavänta (tillsammans med underbara Maia tack gode gud), väntaväntavänta lite mer och sen fick jag dra ur alla kranar och grejer som satt fast på mig, fick lite tejp och papper på mig samt ett recept på smärtstillande och nu är jag hemma och är glad att jag lever typ.

Mina bromsar tog inte eller bilen såg mig inte.. jag vet inte. Men på ett övergångsställe träffades mitt framhjul av en vit bil och både cykeln och jag flög en bra jävla bit över vägen. Jag landade på ansiktet och högerarmen och låg kvar så ett tag. Sen kom mannen som hade råkat köra på mig fram och undrade hur det hade gått och jag sa "ojijoj" och kände efter i hela kroppen och kom fram till att det nog var ok. Sen kände jag i ansiktet och kände att mitt ögonbryn var dubbelt så stort som det borde vara och det blödde fint. Sen konstaterade jag att jag hade ont i armen och satte mig ner fint på en bänk. Ambulans och polis kom ganska snabbt och tog en massa uppgifter och grejer. Jag tyckte att det var trams att jag skulle ha nackkrage, syrgas, ligga på bår och ha slangar i armen men tydligen var det nödvändigt så nu har jag gjort det. Jag kom in på sjukhuset och blev petad på lite överallt. Ganska snabbt dök Maia upp och sen spenderade vi dagen tillsammans. Jag liggandes i en säng som kördes omkring och hon tagandes along som den goda samarit hon är. Klockan 17 fick jag äntligen dra ut mina grejer ur armen och åka hem. Efter mycket om och men fick jag mig lite mediciner mot smärtan samt en plats på bussen hem. Jag gick av vid affären och tänkte handla mat för att kunna äta smärtstillande men kön var helt sjukligt lång. Nåväl. Jag var tvungen och tänkte att mitt mörbultade yttre och det faktum att jag bara hade en ynka vara (en paj) kanske skulle ge mig lite förtur i kön. Icke.
Till slut satte jag mig på golvet på kön och vilade lite för jag kunde inte stå så i 100 år utan att ha nåt att vila mig mot. Fortfarande ingen förtur i kön.

Sen kom jag hem, grät lite över hur ynklig jag kände mig, kontrollerade blåmärken och la mig framför teven med paj. Nu sitter jag här och väntar på att det ska ringa så jag kan få hjälp att få hem cykeln från olycksplatsen hem till mig.. det blir nog inte det lättaste för den är helt böjd.

Tur att jag har stora solglasögon.. fast de täcker bara lite av skadan. Jag ser ut som en blåröd hamster. Bajs. Och armen. Och andra armen. Bajs.