Magsåret
Jag har precis planerat färdigt en lektion om modernismen i allmänhet och Frans G Bengtssons Röde Orm i synnerhet. Gott så, om det inte var för det att jag har en miljard didaktikuppgifter som ska vara färdiga nu. Dessutom har jag en katt som springer omkring och vill leka. Jag har mål som ska skrivas till min mentor ang. min praktik. Det känns ganska lågprioriterat, men jag får väl passa på att göra det ifall jag tycker mig förtjäna någon paus någongång från sakerna som är lite viktigare. På tisdag ska jag till tandläkaren och bli misshandlad, på tisdag är det mentorsmöte som förhoppningsvis kommer att vara bedövat så jag klarar mig genom det. Sen kommer jag att ha skitont när det är dags att börja studera.. inte bra. Men det måste nog gå ändå. Dessutom är det ett möte med karnevalsgrejs på tisdagen, och även på onsdagen kom jag på nu. Oj oj. Jag ska hjälpa min handledare med en historieinriktad svensklektion för hennes komvuxelever, till vilken dag det var minns jag inte. På torsdag tror jag inte att jag har nåt inplanerat.. men då ska jag helst vara färdig. Sen är det jobb på fredag och jobb på lördag och på söndag åker jag till Varberg för att fira storasyster som fyller år.
Ont i magen. I magen har jag ont. Skall det sovas? Fan vad det festades här inatt.. ojijoj. Ovanpå alltså.. jag försökte sova. Jag får inte glömma att duscha. Bäst att göra det nu kanske. Nattinatt.
En bra sak jag fick lära mig av jobbets beteendevetare när jag smög in i väggen (det var inte riktig utbrändhet, utan mer smygande) förrförra hösten var att inte oroa sig och stressa upp sig för vad som komma skall. T.ex. så räcker det mad att veta NÄR du ska göra det och försöka vara så bra förberedd som möjligt istället för att stapla upp allt i en stor hög. Med bra planering och några djupa andetag går allt. Och du får det att låta som att det är stressfyllt och trist att fira syster-yster, det är ju inte bra...
Jobba på bara, du ska se att det löser sig! Och om man ser till hur oändligt långt ditt liv kommer bli så kan du ju tänka "gud vsd skönt, det är bara en vecka kvar, sen är den här skiten över och jag smaskar tårta i Varberg"
Optimist? Javisst!
En bra sak jag fick lära mig av jobbets beteendevetare när jag smög in i väggen (det var inte riktig utbrändhet, utan mer smygande) förrförra hösten var att inte oroa sig och stressa upp sig för vad som komma skall. T.ex. så räcker det mad att veta NÄR du ska göra det och försöka vara så bra förberedd som möjligt istället för att stapla upp allt i en stor hög. Med bra planering och några djupa andetag går allt. Och du får det att låta som att det är stressfyllt och trist att fira syster-yster, det är ju inte bra...
Jobba på bara, du ska se att det löser sig! Och om man ser till hur oändligt långt ditt liv kommer bli så kan du ju tänka "gud vsd skönt, det är bara en vecka kvar, sen är den här skiten över och jag smaskar tårta i Varberg"
Optimist? Javisst!