Helenan

Ojojij. Idag är jag lite sliten. Igår hade jag inflyttnings/födelsedagsfest. Det var trevligt och fullt av folk här i knutarna.
En intressant sak har uppenbarat sig för mig idag. Det finns folk som man måste truga och truga för att de ska visa sig på festen och sen kanske det ändå inte blir så. Hade det varit jag för ett år sedan så hade det ändå på nåt vänster blivit så att den här personen som tydligen inte tycker att jag är mödan värd kommer ut on top.. jag blir mer och mer irriterad på mig själv för att jag fjäskar så mycket för människor. Varför ska jag bry mig om folk som inte gör något gott för mig? I min hjärna är deras närvaro värd så pass mycket att det i sig är något gott mot mig. Men jag måste lära mig att jag är en människa värd precis lika mycket som alla andra och vissa vill inte ha med mig att göra och då är det ganska klart att jag inte får ut något av att fjäska och underkasta mig den här personen. Jag undrar var fan jag har lärt mig att bete mig såhär.. att alltid vara så jävla snäll, rar och förstående. Är det samhället som har lärt mig det eftersom jag är flicka eller är det nåt jag kommit på på egen hand. I vilket fall som helst är det helt värdelöst och ska upphöra nu. Hädanefter ska jag uppskatta varenda person som är i närheten av mig desto mer istället för att gnyla över de som inte är det. Och om någon inte har lust att omge sig med mig så ligger det i mitt intresse att göra processen kort för alla inblandade. Det är nämligen de som är nyckelorden i detta: Mitt intresse.

Gud i himmelen.. hur har jag kunnat vara som jag varit? Konstigt att folk trampat ganska duktigt på mig ibland, jag har ju inte för fem öre tänkt på att inget sällskap är bättre än dåligt sällskap.

Kommer jag att kunna upprätthålla den här nyfunna värdeökningen av mig själv? Antagligen inte längre än den tiden jag kan leva utan att få syn på min spegelbild. Men en boosttext kan aldrig vara fel. Nu borsta tand.